Vi kickar igång höstsäsongen borta mot Ersboda, detta i en annan serie än den vi spelade i under våren. Detta innebär att vi har en tom tabell och alla lag har lika förutsättningar igen. Inget lag i toppen, och inget i botten. Allt är nollställt.

Vi har flera gånger nämnt att fotbollen är en orättvis sport, och idag har vi tur att den är det. Vi pratar inför matchen om att fortsätta det vi gjorde under UFF, ligga rätt i markeringen, hålla positioner, spela enkelt och hjälpa varandra. Vi gjorde inget av det. Det var som att vi ställde ut våra skor på planen och tänkte att det skulle göra jobbet. Trots detta tar vi ledningen med 1-0 på straff av Hannes, och Svante lyckas sedan utöka till 2-0. Här tänker vi på sidan att vi kanske lyckas vända vårt spel, men icke. Istället blir vi alldeles för nonchalanta och tappar in två mål, och vi ska tacka Otto att det inte blir fler.

Vi går mirakulöst till halvtidsvila med 2-2 på tavlan, och vi alla är överens om att det är något vi ska vara otroligt tacksamma för, för det är allt annat än rättvist. Vi pratar om att vi måste vakna till och börja spela fotboll. Att det vi gjort under första 45 inte är vad vi kan, utan att vi kan mycket bättre än så.

I andra halvlek går vi ut och ser direkt mycket bättre ut. Vi vågar hålla i bollen, spela runt den och ta oss framåt som lag. Trots detta lyckas vi ändå tappa in 2-3, och det är väl sett på det stora hela någonstans rättvist. Vi rycker dock upp oss från detta och börjar skapa många fina lägen, som av olika anledningar inte lyckas hela vägen. Mot slutet på matchen lyckas vi dock få en sista livlina. Svante faller och domaren blåser straff, en straff som Nils sätter i mål och spikar matchresultatet till 3-3.

Detta är en match vi bör släppa så fort som möjligt och ta sikte på nästa. Turligt nog är det chans för oss att rycka upp oss redan på söndag. Då gäller vi att vi är med från start och håller fokus på rätt saker, oavsett vad som händer runtomkring. Spelar vi bara vårt spel så kommer det bli bra. Fullt fokus resten av höstsäsongen nu, det här har vi killar!

/Tränarna genom Ludvig